Att leva med en make som är lejontämjare

När jag fyllde år en gång fick jag ett sånt där födelsedagskort med mitt namn och dess betydelse på. På kortet stod att Jessica betyder "lugn". Lugn. Jo, jag är lugn. Jag är inte särskilt explosiv. Blir inte lätt ilsken eller aggressiv. Jag tar alla motgångar med ro.

Det var bara det att det på kortet också stod att "...även i Jessica finnes vulkanen". Då var jag ung och förstod inte när det var meningen att den vulkanen skulle ha utbrott. Men nu vet jag.

PMS.

Jag blir galen. GALEN. Och i all min sjövildhet inte bara ilsknar jag till av minsta lilla som råkar komma i min väg, utan jag nästintill söker efter nästa kamp. Hungrar som ett utsvultet vredeslejon med sex hungriga vredeslejonungar. Raoor.

MEN det fina (för alla som kommer undan) är ju att det alltid bara går ut över ett mycket begränsat antal människor. Eller ja, en egentligen. Och det är ju Viktor, det. Kanske inte lika fint för honom. Visst, vissa gånger är det ju han själv som ruskat på getingboet, petat på björnen, killat lejoninnan i gommen. Men det är ju ALLTID han som räddar upp också. Klappar kissen tills hon blir snäll igen. (<-- Låt oss tolka metaforen ovanför bältet.)

Nu är ju inte herr Krullgren min make. Men jag tänker att det skulle ju vara fint om han fick bli det någon dag. Särskilt med tanke på hur bra han kan hantera min galenskap. Det måste ju vara för att han är något av ett lejon han med.

 Och det ska nog inte bli så svårt att tämja honom heller. 

Viktor, jag utmanar dig att skriva ett inlägg innehållande samtliga ord:
kråksång, kammare, olycka, fräsch, villig, underbar.